Helena Sandberg ceremoniellt installerad som professor vid Lunds universitet

(Visslar som en talgoxe) Nu tänker kanske en del av er: Vad var det där? Har hon blivit galen? Är det Jan Lindblad hon försöker härma, den kände fågelimitatören, eller är det en ny parodi på fågelviskaren ”Andris” från TV4s morgonsoffa?
Nej inte alls. Det ni hörde var en illustration av det speciella medieformat som jag och miljoner barn födda på 1960- och 70-talet i Sverige, växte upp med. Jag tänker så klart på den lilla Pausfågeln. I vårt public service-monopols tvåkanalsystem, fanns vid den här tiden inte tillräckligt med innehåll för att fylla ut tablåerna, så SVT fyllde kanalutrymmet med pausprogram. Det är nästan svårt att föreställa sig, givet det enorma utbud och överflöd av information och underhållning som finns tillgängligt idag. Dygnet runt.

Den lilla pausfågeln var för er som inte minns eller upplevt den, en stillbild på en lövsångare, en flock domherrar eller, som i detta fall, en liten talgoxe. Där satt vi barn och stirrade på en fågel och en skärm, som på den tiden inte kallades skärm, utan teven kort och gott. Vi satt tålmodigt och väntade, medan klockan räknade ned, sekund för sekund. Så kom vinjetten: ”Kom nu då! Vaddå? Barnprogram i teve2!” Den fick oss att flockas runt vardagsrummets TV-altare för underhållning, lärande, gemenskap, och eskapism; möjligheten att få drömma sig bort, till andra världar långt bortom vår egen. 

Medierna är vårt fönster mot världen. De tillgängliggör erfarenheter och kunskap långt utanför vår egen levda verklighet. Så har det alltid varit och så kommer det att vara också framgent. Hade det inte varit för Bengt Fahlström som ledde nyhetsprogrammet Barnjournalen, hade jag antagligen aldrig hört talas om att det finns något som heter kulturattaché, ett yrke som inte bara lät lite fint i mina öron utan också verkade viktigt och spännande, så till den grad att jag sökte mig från Hässleholm till Kulturvetarlinjen vid Lunds universitet, i tron att jag kanske en dag skulle verka som kulturattaché i Paris. 

Vad vill jag då säga med denna tankeutflykt? Jo, att medier har i alla tider varit en central del av barns liv och uppväxt, från de spännande berättelserna och sägnerna som traderades via högläsningen, genom radioteatrar, biograffilmer, spel och smarta telefoner. Medierna är centrala för barns lärande, identitet, kommunikation och välbefinnande. De tillhandahåller för barn och unga, precis som för vuxna, möjligheter att uttrycka kreativitet och göra sig hörda. Det är extra viktigt att understryka mediernas betydelse för barn i en tid då mycket kraft läggs på att begränsa barns tillgång och användning, något som de facto kan ses som en inskränkning av deras rättigheter, enligt barnkonventionen, även om det sker med goda intentioner.

”Titta inte så mycket på teve, då får du fyrkantiga ögon”, fick vi höra på 70- och 80-talet, ett påstående som helt saknar evidens, men som inte desto mindre format generationer och som unga föräldrar, som jag möter i min forskning, fortfarande refererar till. De ger uttryck för oro. Medierna kan vara som ” knark, man kan ju bli helt beroende” sa en nybliven pappa till mig. En del unga föräldrar jag möter känner skam och är rädda för att de kan skada sina barn om de kommer i närheten av skärmar. En mamma berättade att hon inte vågade uppge på BVC att hon lät sitt barn titta på telefonen och se Youtube-klipp, då det kunde ses som ett brott mot WHOs rekommendationer och utmåla henne för att vara en dålig förälder.

”Skärmtid gör dig korkad”, ”Skärmbarnen blir empatilösa”, ”Bisarra massexperiment pågår i förskolan” är några rubriker från pressen. Tonläget är högt och reaktionerna starka. Så också i  politiken, där ministrar varnar för att skärmanvändning orsakar både fetma och åldersdiabetes bland barn. Är alarmismen befogad? Är den proportionerlig? Lutar den sig mot ett säkert kunskapsunderlag? Här går den samhällsvetenskapliga medieforskningen emot den medicinska.

Låt mig först att säga att medier har i alla tider fått klä skott för vuxensamhällets oro över samhällsutvecklingen. Medier har betraktats som hotfulla, om inte allsmäktiga så mäktiga, med stor påverkanspotential. Samtidigt har publiken betraktats som passiv och okritisk trots decennier av medie- och publikforskning som visar på motsatsen.
Vi vet att nya medier och kulturella fenomen framkallar starka känslor och oro. Ibland leder det till det som den brittiske sociologen Stanley Cohen (1982) benämner moralpanik, en överdriven reaktion som forskare ofta anser vara irrationell. 

Ett tidigt exempel på rädslor för mediernas effekter kan hämtas i Gustave Flauberts roman om Madame Bovary, från 1856. Boken handlar om den unga hustrun till en misslyckad provinsialläkare där hustrun Emma söker tillflykt till romaner för att fly sitt tråkiga landsortsliv. De får hennes fantasi att skena så till den grad att hon gör verklighet av den erotik och flärd hon mött i böckernas värld, genom att inleda flera otrohetsaffärer. Flauberts bok har kritiserats för att hylla otrohet, men det är också en tidig kritik av läsning, och bokmediet, som kan förvränga huvudet på folk.
På 1950-talet förfasades vuxensamhället över tevens effekter på barn. På 80-talet ondgjorde sig etablissemanget över videon, och videovåldsdebatten rasade i Sverige. Ulf Dahlqvist, en kollega vid sociologiska institutionen, kom fram till följande: ”Medieeffektstudierna har långt ifrån nått några konklusiva resultat i frågan om det finns någon form av kausalsamband [orsakssamband] mellan fiktivt och reellt våld. Ändå finns mängder av referenser till att forskarna mer eller mindre bevisat att ett sådant samband föreligger.” (1995:237)

Trettio år senare framförs liknande argument nu mot skärmar och mobiler: ”Nu har vi det svart på vitt”, ”Forskningen visar tydligt att digitala medier har negativa effekter på barn” hävdar politiker, när den aktuella kunskapssammanställningen som Folkhälsomyndigheten gjort (2024) påtalar avsaknaden av forskning, och brister i forskningen, som gör att man inte kan dra säkra slutsatser om orsakssamband, och än mindre uttala sig om exakta gränser för skärmtid i olika åldersgrupper. Men tänk om det inte alls är tiden med medierna som är det centrala för barns hälsa, tänk om det istället handlar om vad barn gör med medierna? Det tål att sägas att majoriteten barn 11-15 år har en god (tom mycket god) hälsa, även om de också har en intensiv användning av digitala medier (Folkhälsomyndigheten, 2023). Här krävs således en mer nyanserad och kontextualiserad förståelse av medieanvändning, en kunskap som inte fångas på ett tillfredsställande sätt i den omfattande kunskapssammanställningen som gjorts. En kunskap, jag tror samhällsvetare och medieforskare kan bidra med, om bara någon vill lyssna.

En viktig del av min forskning handlar om hur barn och unga använder digitala medier i vardagen. Tillsammans med kollegor har jag i DIGIKIDS-projektet undersökt digital teknologi i tidig barndom. Vi pratar om bebisar och småbarn, 0-3 år.  Merparten av forskningen om yngre barn bygger så här långt på föräldrars rapportering. Vi är först i Sverige med att studera det lilla barnet i sin naturliga miljö, alltså hemmet. För det är i hemmet och i vardagen som skärmar introduceras. De är djupt inbäddade i våra liv och från tidig ålder en självklar del, som inte kan undvikas. 

En viktig utgångspunkt har varit att ge röst åt och skildra det lilla barnets perspektiv. Hur gör man det? Hur ger man röst åt ett barn som saknar ett utvecklat språk? Det är inte okomplicerat eller på något sätt självklart, men vi kan inte väja för svårigheter om den förväntade kunskapen är viktig. Vi besöker barnet och familjerna flera gånger. Vi videofilmar och följer barnet från tidig morgon till sänggående. Videokameran fungerar här som vårt mikroskop för att generera kunskap. Vi tar foton och gör anteckningar liksom intervjuer med familjerna och barnen, i den mån det går. Vi undersöker såväl positiva aspekter som utmaningar med teknologin. 

Våra studier visar hur små barn gradvis och med omsorg introduceras till skärmar, dock inte i den utsträckning som många kanske tror och varnat för. Variationen är stor och blir tydlig med denna slags närgångna studier.
Vi har mött föräldrar som är kritiska och restriktiva, men där barnen likväl använder teknologin, vilket talar för att inte blint förlita sig på föräldrars utsagor. Vi ser hur yngre barn roas av digitala medier och hur syskon, föräldrar och äldre släktingar utvecklar kreativa sätt att interagera med det lilla barnet via skärmar. Till exempel pappan som under föräldraledigheten tog med sin dotter (2 år) på promenader och genom, sk geocatching, i mobilen spårade gömda skatter. De fick frisk luft, fysisk aktivitet och upptäckte naturen genom skärminteraktion. Ett annat exempel är Nora 18 månader och Yasmin 4 år och 9 månader. Storasyster tittar på en animerad film medan lillasyster springer i blöja inför sänggående. På den stora smarta skärmen visar sig en figur. ”Tiger” säger storasyster och morrar ”Grrr”. Nej, säger mamma det är en hyena och den låter inte så, den skäller. I nästa sekund har mamman väglett barnen ut på Youtube, där de tillsammans söker fram en video som visar hur en hyena ser ut och låter.  Dessa exempel synliggör positiva aspekter av medieanvändning i tidig barndom som motvikt till allt det negativa vi hör om i pressen. Där skärmar tycks ha ersatt föräldraskapet. 

Vår forskning visar på utmaningar och konflikter kring skärmteknologi, men också på hur viktiga medier kan vara även för yngre barn, för att väcka nyfikenhet, eller stimulera intressen. De stärker familjeband, fördjupar barnets erfarenheter och upplevelser. Små barn behöver inte medier, de behöver föräldrars omsorg och uppmärksamhet, men de kan inte desto mindre berikas och finna glädje i dem, en rättighet vi inte ska frånta dem.

Medier och digital teknologi förändrar våra liv och våra samhällen. Det inkluderar alla institutioner: familjen, skolan, hälso- och sjukvården, politiken. Det är en stor glädje att få vara professor i ett så dynamiskt och samhällsrelevant ämne som MKV. Jag talar för alla installandi när jag säger att jag ser fram emot att få verka i min roll som professor och det är med ödmjukhet och entusiasm jag tar mig an uppdraget. Tack för förtroendet! Tack för att ni lyssnat!