NÄR MEDIERNA VÄDRAR VILLEBRÅD

Den kända författaren och litteraturprofessorn, Merete Mazzarella, vid Helsingfors universitet ger en fin presentation av Mia-Marie Hammarlins bok I stormens öga.

”Offren för dreven tycks generellt vara eniga om att det är så gott som omöjligt att ge svar på tal och fullständigt omöjligt att få sista ordet. Alternativa eller nyanserade förklaringar ges inget utrymme; skandaler följer sin egen logik där berättelsens dramaturgi förefaller på förhand bestämd och de drabbades uttalanden anpassas därefter. Eller som Jan Guillou har formulerat det: ”ju mer man skriver till sitt eget försvar, desto mer nerkladdad av tryck¬svärta blir man”. Resultatet är att de utpekade efter hand blir obenägna att ställa upp på intervjuer, att de stänger av telefonen och mejlprogrammet – varpå journalisterna triumferande kan skriva: '”tidningen har sökt NN för en kommentar.”'

Det är trots allt inte alla skandaler som blir drev. En del får aldrig något riktigt fäste trots att omständigheterna kan vara nog så graverande. Det brukar förklaras med att historien är för svår att berätta. Hammarlin menar att det än i dag är det muntliga berättandet som ger den medierade skandalen vingar. ”Va, är det sant?”, ska lyssnaren utbrista – och sedan föra historien vidare. Ingen förnekar att dreven lockar läsare, lyssnare och tittare – liksom för all del mediehändelser över huvud taget: de kan smörja det sociala umgänget, förenar också människor som aldrig har träffats ansikte mot ansikte, de inbjuder till frågor och spekulation, de skapar en känsla av gemenskap, av delade värderingar, och om de är dramatiska utgör de ett välkommet avbrott i den gemensamma vardagslunken.

När dreven väl är i gång tycks de hur som helst vara bortom den enskilda journalistens eller redaktionens kontroll. Men vad Mia-Marie Hammarlin särskilt intresserar sig för är vad dreven känslomässigt betyder för de inblandade, både de jagade och jägarna. För de jagade kan tillvaron börja kännas overklig, ja, rent surrealistisk.

Det är vrede, det är utmattning, det är en känsla av utanförskap, det är skam. Det är självtvivel: tänk om jag verkligen är det monster jag nu utmålas som?

Och jägarna, journalisterna? Ja, de har sitt objektivitetsideal, de har lärt sig att de inte ska ta sina känslor med sig in i arbetet, att de inte ska göra några konsekvensbedömningar av sin nyhets-rapportering.

Av de journalister Hammarlin intervjuat verkar Expressens Niklas Svensson ha varit den mest ifrågasättande: ”Vårt journalistiska uppdrag kan genomföras även om vi visar viss medmänsklighet, eller åtminstone funderar över hur personen mår. Vad är rimligt att ställa för krav på personen i det här läget? Finns det några andra vinklar? Finns det någon annan ingång här?”

En ingång kunde vara att personen skulle bli hörd, inte bara sedd.”

Läs hela presentationen i <link http: www.svd.se nar-medierna-vadrar-villebrad om kultur:under-strecket>SvD Kultur